Denna gång får ni följa Teater på Turné eleven, Joakim Andréns, tankar annat ”gnoffs”…

Allmänt gnofs från de två första veckorna

Jag lyssnade på någon töntig och glättig musik när jag traskade in på Sundsgården med min feta resväska i mitten av augusti, och tänkte pretentiösa ord som ”Ny era”, ”Pånyttfödelse”, ”Självständighet.” Min klass visade sig bestå av en regnbågsfärgad poppare, en excentrisk finländare, en vulgär reggaeblondin, en elegant Rödluva, Twilight-Jacobs kristna tvilling, en flumpryd halvdansk, en kognitionsvetande superhjälte, en bisexuell pjäsförfattare, en sprallig dansös, en antipretentiös pajas, en rödhårig aktivist, samt jag, klassens berättare av godnattsagor.

Det krävdes bara några ytterst bisarra akrobatikövningar för att bryta isen, och snart var alla kära i varandra och låg i stora massagehögar. Och boom, direkt var en massa stora projekt igång. Vi hade två veckor på oss att förbereda ett event på IKEA:s invigning och ett teatercafé inför hela skolan. Om det inte varit för att våra lärare citerade Bob Hansson med roliga dialekter hade det aldrig varit möjligt.

Vi på teater på Turné fick den stora välsignelsen att ha hela skolan för oss själva i en vecka, och stirrade bittert mot horisonten när resten av kurserna anlände. Vi som hade haft det så trevligt, instängda i vår skånska bubbla!

Känslan från den töntiga och glättiga musiken höll i sig, för min egen del kände jag att Sundsgården var rätt plats. Den tillåtande stämningen och den kittlande känslan av utveckling har låtit mig hamna i sällsynt harmoni med mina inre demoner.

Kort gurgel om improvisation

Första veckan gjorde vi en av de mest intressanta teaterövningarna. Två personer ställde sig på scenen utan förberedelse. De var helt tysta, skulle bara titta på varandra. Genom bara blickar och minimalt kroppsspråk skulle man känna av vad man hade för relation till den andra och vad för situation vi befann oss i. Utan att direkt hitta på, bara känna av. Efter sisådär två minuter kom den första repliken, och då spelade man upp en scen utifrån vad tystnaden hade berättat.

IKEA

På IKEAs varuhus finns som känt en massa färdigmöblerade rum uppställda överallt. För några veckor sen skulle Helsingborgs IKEA invigas, och då tänkte någon att ”Hm, vore det inte hemtrevligt om en massa konstiga estetare låtsades bo i de här rummen? Så medan kunderna går förbi kan dessa estetare ligga och sova, träna yoga, diskutera centralisering, fria och vara otrogna mot varandra och bära skotska hippiekoftor.”

Javisst, tänkte vi, och så blev det. Vi spred ut oss i en massa olika rum och försökte förvirra besökarna så mycket vi kunde. Många verkade undra om vi faktiskt satt och bajsade på riktigt, och varför Hampus nästan var naken (det undrar ofta vi andra också). En tant som såg på när Philip gjorde dagens tredje frieri till Sally, blev rörd och överlycklig. ”Vilken fräck idé att fria på IKEA.” Allt som allt var det en väldigt sjuk upplevelse, då man tillslut började förvandlas till en dockskåpsdocka och tro att man faktiskt satt och styrde ett riktigt företag. När kunder kom in, involverade vi dem som om de var våra kollegor eller grannar. Att lyckas hålla masken var bland det roligaste, ibland tog det flera minuter innan folk började ana att ”Hörrni, hemmafesten på sovrumsavdelning måste vara uppgjord.” Varje dag avslutades nämligen med ett improviserat cocktailparty med improviserade karaktärer och konflikter.

Så jaa, där spenderade vi vår tredje vecka på Sundsgården. Med ett knippe inredningstjofsans åkte vi hem på söndagen, snuvade på vår helgledighet. Och skoningslöst gick livet vidare.

 //Joakim Andrén