Det var som så, att en morgon fick vår käre kursansvariga Magnus Florin för sig att vi skulle sätta ihop två kabaréer att turnéra med, och det tyckte vi lät kul. Vår episka kallelse är att på sju veckor göra allt från grunden.

Min grupps kabaré går under namnet ”Svälj inte valen hel” och kommer bestå av surrealistiska sketcher om just val och valar. Vi har skrivit manus, byggt scen, övat danser, arrangerat ljusanläggningar, löpt amok i kostymförrådet, regisserat varandra och gnällt över att vi inte fått några spelningar.

Allting går väldigt snabbt. Vissa dagar hänger jag varken med i mig själv, projektet eller någonting runt omkring. Vi är som en familj på internatet, men så väldigt olika. En kväll för ett bra tag sen tog jag, Joanna, Emelie och Sandra en promenad ner till stranden, och plötsligt drabbades alla av hemlängtan. Vi pratade om det en stund, sen stod vi tysta och tittade ut mot havet. Höll om varandra medan alla längtade sig bort till olika platser.

Jag älskar att stranden är så nära. När stämningen började bli för intensiv, brukade jag gå ner och lyssna på pompös filmmusik, låtsas dirigera vågorna och skratta åt ingenting. Internatet, kabarén, teatern, vågorna och sånt där, skapade en känsla av dramaturgi i mitt liv som jag inte upplevt förut.

//Joakim Andrén