Hej hopp här kommer rättvis.

..eller nu mera Bottstycken.

Vi har massor att göra med vår nya pjäs, haft rephelg med en sjuk Frida men vi klarade oss igenom det ändå. Vi klarade vår smygpremiär, och trodde vi skulle få liiite lugn och ro. Men icke!

   Nu blir det ändringar i manuset! Så massor att göra igen så vi slänger in lite bilder till er istället att kolla på så fortsätter vi med att repetera.
Ha de la gött. Hoj!

Förra terminen är ett minne blått. Minns det som om det var igår. Mina vänner i klassen och jag jobbade hårt i höstas för att plocka fram en enastående pjäs, vi hoppas såklart att den blir lika bra eller bättre i vår. Vi fick ett tillskott i gruppen efter jul och är väldigt tacksamma för det.

Under hela januari fick vi komma med olika förslag och tankar kring pjäsens tema men inga av våra förslag passade våra söta rara lärarinnor. Utan de bestämde själva. Efter en månads väntande fick vi slutligen veta vilket tema vi skulle använda oss av. Temat kommer att handla om ”tillräcklig likhet” och sökandet efter min plats i framtiden. Handlingen kommer att utspela sig på ett skepp. Vi kommer antingen spela en skeppsbesättning eller pirater. Mer vet vi inte just nu... Spännande...

På återseende
//Patrik

Emelie och Frida här. Anna är iväg och dansar med Silvicola som var här igår (torsdag) och bjöd på föreställningen ”Hem?”. En vacker och annorlunda dansföreställning om olika människors hem. Efter det hade de en workshop med oss. Det var väldigt spännande och inspirerande. (Sen så var ju ljuset till föreställning en enda lång njutning om Emelie får säga det själv)

Vi är i full gång med vår familjeföreställning SuperDum. Känns jättebra! Nu börjar vi få grepp om den och vi är jordens finaste grupp. Lottie regisserar oss och det känns SuperBra. Och vi har spelningar, en hel del faktiskt. Grupperna är också igång. Jättebra grupper som alldeles snart ska få sina manus.

Anna och Frida är även i full gång med musikalen, Vågen, som sätts upp på Elinebergskolan. Och det går väldigt bra! Vi har haft två träffar med hela ensemblen och vi har redan satt scenerier till några scener, bland annat öppningsscenen. (Och om Frida får säga det själv, är hon otroligt nöjd)

Det var allt från oss, nu tar vi helg! Ha det gött!
peace out.

Den heliga jakten på en sann karaktär vet inga gränser.Vi har kravlat runt på golvet som djur. Vi har lärt oss stava till Stanislavskij. Vi har återupptagit repetitionen av våra motspelares känslor, den här gången i ett sovrum. Vi har upprättat magiska omständigheter kring förfluten tid. Vi har druckit te. Den heliga jakten på en sann karaktär vet inga gränser. Jag har uppmanats att hitta min feminina sida. Jag har varit motsträvig. Min inneboende, superkvinnliga ryska har efterfrågats med eftertryck. Hon med strassörhängen och livsfarliga klackar. Jag har varit motsträvig. Vi har genomfört helt ostrukturerade intervjuer med intervjuoffret placerat på en het stol. För att lära känna den där vi delar kropp men inte psyke med. De där superkvinnorna. De där rasistiska snubbarna. De där arga och ambitiösa. De eviga optimisterna. De där som flytt långt långt långt men ändå alltid ler. 

Den heliga jakten på en sann karaktär är strävsam närvaro på repetitioner. Meditativ sömnad av ständigt för långa, ständigt för korta ridåer. Den är välbehövliga avbrott av 50-talsdans, rugy på frostiga gräsplaner och gamla jazzdängor om olycklig kärlek. Den är överraskande besök på gummifabriker med hemliga syften Den inramas av ett grått januarifebruari där havsutsikt inte alltid lyckas påminna om att våren kommer att komma.

/ Sally

Vi har efter lång väntan äntligen fått vårt manus till vår nya pjäs Brottstycken som handlar om brott, skuld, skam och upprättelse.  Så nu är vi i full gång med att lära känna våra nya karaktärer. Vi letar efter kostymer och pluggar repliker. Det är kul att sätta tänderna i något nytt och få lite omväxling från kabarén.

Vi har haft det jättekul den senaste tiden, särskilt när vi var på turné. Till exempel var vi och turnerade i Lenhovda och bodde hos Frida i Dädösjön. Vi var i hennes hus i 5 dagar, det var så himla trevligt. Vi fick äta go mat, och fick många goa skratt. Frida har en så fin kär familj som vi fick lära känna och som verkligen tog hand om oss väl. De har en liten knubbig katt som hette Ossi som var go och rar och Tamás ville klappa henne jämt. Vi har så goa minnen därifrån som när vi dansade och sjöng julsånger. Tamás stod bakom gardinen och sjöng julsånger och strechade samtidigt med sina ben. Det var så himla makalöst kul att det inte går att glömma. Vi hoppas det kommer fler sådana här roliga och underbara ögonblick att uppleva detta sista halvår. Det där härliga i det lilla, precis som den dagen när vi var hos Frida. …minnen för livet.


 
/ Goa hälsningar Rätt Vis-gruppen!

Hej!
Nu har vi haft premiär av ”Allting kan hända, bollen är rund”. Det gick JÄTTEBRA, förutom att en olycka skedde… En av våra skådespelare slog armbågen urled… Vi fick bryta och vår skådespelare fick åka till akuten. Men the show must go on, och det gjorde den... tre timmar senare. Det gick bra. Efter det har vi spelat föreställningen för arbetsförmedlingen och vi fick vara med i tv också. Snart ska vi spela föreställningen igen, för andra folkhögskole-elever.

Ett nytt år har kommit. I torsdags hade vi kulturcafé tillsammans med musikerna. Det bjöds på jazz, sketcher, monologer och en hel del sång. Det mesta var egenskrivet med både humor och allvar. Det var en trevlig kväll av underhållning, fika samt quiz. Nu ser vi fram emot den nya terminen.

// Väl mött!
Teater Aspen.

Äntligen!

Får jag skriva mitt första blogginlägg. Och äntligen är det snart jul! Jag trivs väldigt bra på skolan, men det är skönt att komma hem ibland. Veckorna som jag har gått på teaterpedagog linjen har varit otroligt intensiva! Vi har startat upp tre grupper, Seniorteatern, Skolteatern och Torsdagsteatern. Mitt huvudansvar är skolteatern och trots en lite knagglig start, går det väldigt bra nu. Vi håller på att jobba med en pjäs som heter The Zoo Story av Edward Albee. Den handlar om mötet mellan två män, som till utseendet inte alls liknar varandra. Men ju mer man lär känna dem, inser man att de är ganska lika, trots allt. Och så handlar den en hel del om ensamhet.  Det är en ganska sorlig berättelse i grunden men den har så otroligt många komiska inslag. Jag har ofta svårt att hålla mig för skratt när vi försöker repetera in scenerna.

Samtidigt som vi håller på med våra egna projekt, så gör vi pedagoger en pjäs tillsammans. I år heter den Superdum, men vi fick manuset i måndags så jag har inte så mycket att berätta om den för tillfället. Någonting att se fram emot, är det i alla fall!

Mitt bästa minne från tiden på Sundsgården hitintills, är när vi hade teatersport i början av oktober. Teater på turné tävlade mot varandra och det var vår uppgift som pedagoger att hålla ihop allting. På måndag började vi prata om hur i *piiip* vi skulle få ihop allting. På onsdag var det dags. Och det gick otroligt bra! Okej, genrepet var kanske inte det bästa. Men det är ändå kvällen som räknas mest och då gick det riktigt bra. Både för oss och för dem som tävlade. Det var många gånger jag hade stora problem med att hålla mig i min konferenciärroll för att improvisatörerna var så otroligt duktiga. I november ska vi ha teatersport igen, fast då på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Det är bara hålla tummarna för att det kommer gå lika bra, som det gjorde i vår egen teaterlokal.

Ha det bra! - Frida 

Hej och hallå!

Nu är det pedagog-Emelie som skriver. Jag skriver mellan allt det andra. Jo precis… det är mycket nu! Det lider mot jul och som vanligt så infinner sig julfriden först i mellandagarna antar jag (Varför säger man ”lider” föresten? Vem kom på det!?)

Som sagt så heter jag Emelie och går teaterpedagog här. Det är vackert! Fina människor med vackra hjärtan, engagerande lärare som utmanar och vegetarisk mat på lunchen. Det man behöver här i livet, Awsome! (Men visst saknar jag familj och pojkvän, så har jag det sagt!)

Just nu håller vi på för fullt med forumspel och värderingsövningar. På lördag bär det av till Malmö där ett gäng glada (hoppas vi) konfirmander ska utsättas för detta.









Det är verkligen spännande. Temat är Förlåtelse och Omstart vilket jag själv tror mycket på.

Parallellt med detta är jag huvudledare för Seniorteatern som kommer sätta upp en kabaré innan jul. Det blir en rafflande föreställning med odrägliga människor, en alldeles för sen tonårsrevolt och ett fint slut såklart (så slipper ni vara oroliga)!

Japp, det var lite om mig och mitt liv här på Sundsgården. Ingen nämnd, ingen klämd. Nu ska jag hasta iväg och leda lite övningar med stackars försökskaniner på internationella.

Frid och Fred

Emelie Klanac

PS. Det blev lite försenat det här så jag kan avslöja att konfirmanderna var snäll men väldigt många. Man lär sig något varje dag här… Helt klart!

Hej Anna igen…

Som jag nämnde i förra veckan så har jag koreograferat till våra två kabaréer. Till valen har jag fått chansen att jobba med nyskriven musik, ett pianostycke komponerat av Helen till min koreografi, vilket varit jättelyxigt!

Man kan verkligen samarbeta, koreograf och musiker, på ett häftigt sätt och få in alla smådetaljer som man inte kan få i redan skapad musik. Det blev en svit (5 st dansdelar) med modern touch. Känner mig jättenöjd med resultatet! Emelie och Hampus som dansar mestadels i numret har verkligen litat på mig och ger enormt mycket av sig själva.  Ett virvlande, känslosamt nummer blev det, där alla medverkande blivit berörda av att jobba med det. Jag känner själv att jag lagt mitt hjärta på dansgolvet i denna danskomposition.

Till Rättvis föreställningen blev det ännu fler danser. Ett modernt solo som Frida kommer att framföra. Att skapa det solot blev verkligen personligt för mig, inte bara som koreograf utan även personligt starkt. Att koreografera är inte alltid bara steg. Det kan det vara för vissa koreografierman gör, men oftast för mig så vill jag berätta en historia.

I Rättvis så blev min idé om "Alice i underlandet" väl mottagen och gruppen har jobbat hårt med verket. Tim har med sin specialitet lagt till sitt och numret blev väldigt speciellt. Härligt med live-musiken i numret. Frida spelar dragspel och det lyfter hela verket. Här blandas modern dans, fysisk teater med latinpartier.

Förutom dessa 2 verk har jag även skapat en "happy dans" och  koreograferat demonstrationsdelen. "cleaned it up" - som Tim kallade det.

Det har varit skitspännande och intensivt att jobba med produktionerna. Har fått lägga mycket tid men fått väldigt mycket igen av det också. Nu stundar snart att jobba med Aspens produktion. Roligt!!  Nu snart ska jag gå och titta på Valens cabarée. Har inte sett hela, så ska bli skitkul!!  /Anna Dror

Det har nu blivit vår tur att rapportera denna vecka och berätta lite om vad vi gör. Vi är 3 st tjejer som går på pedagoginriktningen i år. Jag (Anna), Frida och Emelie. Super 3:an!

Denna termin har varit intensiv och härlig so far. Vi har gjort allt ifrån 5 scener i teatercaféet till att leda teatersport och hållit och planerat värderingsövningar.

Emelie ansvarar för seniorteatern som håller igång på tisdagar. Frida tar hand om skolteatern som träffas på onsdagar och jag har hand om amatörteatergruppen på torsdagar. För närvarande så jobbar vi för fullt för våra föreställningar med dessa grupper i december, med manusskriving, rättigheter, musik och allt annat det innebär.

De senaste veckorna har varit intensiva då jag koreograferat till Teater på turnés bägge cabaréer. I vanliga fall så har jag hela teaterlinjen i dans som ett av mina projekt, men den ordinarie danstiden har dessa veckor ersatts av produktionsarbete där grundträningen i dans går över i att jag koreograferar till föreställningarna. Detta är förtsa gången jag koreograferar vuxna under en längre tid.

Har tidigare koreograferat åk 1-9. körer, gymnasieföreställningar och till specifika föreställningar. Vuxna har varit mest körfolk och musiker, men inte vuxna som håller på med teater. Det är superspännande. Teaterfolk har mycket av det som dansare ibland kan missa. Innerligheten och förmågan att berätta en historia och ge av sig själv. inte bara steg utan ge stycket en mening. Här får man jobba mer med rytm, teknik, kodination, hållning och tempo. Har träffat min dansmentor Maria Rimshult en gång och kommer träffa henne ytterligare några gånger under detta år. Hon har förutom att ha gjort en kroppsanalys (jag vet, visst låter det läskigt!) och gett mig ett peronligt träningsprogram där jag får stärka det jag behöver även gett mig många nya redskap att jobba med i min undervisning som jag redan börjt labarera med. Maria är amazing. Jag fick stå och improvisera rörelser jag avskyr att göra och som jag tycker känns obekväma, utan musik, framför henne och jag höll på ett bra tag.

Bara det bevisar ju hur trygg jag känner mig med henne. Jättenöjd med möjligheten att få jobba med henne. Jag känner att det ger mig enormt mycket.  

På åter seende
/Anna Dror 

Hejsan

Den här gången så ska jag berätta lite mer om vår pjäs som vi jobbar på för fullt med. Den har temat ”vinnare eller förlorare” och handlar dels om oss själva där vi spelar upp var sin monolog ur våran liv. Och dels utspelas det sig på en sporthall som hotas av nedläggning där vi spelar olika sportkaraktärer:

Fröken Sparring är en snäll boxare som man undrar varför hon är uppe i ringen ens eftersom hon är strykrädd.

Dominika Hård är en alltför mjuk tränare som alltid försöker motivera sina elever att göra deras bästa.

Gustaf von Oben är en arrogant, ytlig badmintonspelare från överklassen som låtsas att han spelar tennis egentligen.

Sensuella Isabella är en jättefeminin, fåfäng konståkerska som inte har balans vare sig uppe på isen eller i privatlivet.

Ville Skog är en orienterare som har noll koll på lokalsinnet och alltid håller kartan och kompassen upp och ner

Surapelle är en pingisspelare som jämt är sur men också livrädd för att förlora så därför vågar han aldrig ställa upp i någon match.

Peppe Munter är en supporter som är glad i alla väder och hänger alltid på sporthallen eftersom han inte har några andra vänner.

Inga Scott är en kvinnlig skidskytt som man undrar om hon har valt rätt sportgren... hon är nämligen skotträdd...

Fröken Sparring – Åsa Andersson

Dominika Hård – Andrea Davidsson

Gustaf von Oben – Åke Ekelund           

Sensuella Isabella – Maria Holmgren

Ville Skog – Mikael Nilsson

Surapelle – Robin Sjöberg

Peppe Munter – Patrik Svensson

Inga Scott – Anna-Maria Wendel

Jag hoppas att ni alla kommer och ser på våran fantastiska föreställning när vi har premiär! Håll utkik på hemsidan, där kommer datumet inom kort läggas upp.

Nu tackar jag för mig för den här gången men jag hoppas att vi ses igen nån gång i framtiden!

Väl mött!

//Åke Ekelund

Hejsan

Denna vecka får ni följa mina tankar om vad som hänt i vår klass de senaste veckorna. Jag heter Åke Ekelund och går i Teater Aspen(bästa linjen i skolan förresten!)

Just nu så jobbar vi på vår första pjäs som har arbetsnamnet ”vinnare eller förlorare”. Vi ska berätta en händelse ur våra liv som handlar om hur vi har känt oss både som vinnare och/eller förlorare. För tillfället så jobbar vi på med våra monologer och gör improvisationsövningar kring dem. Vi har jätteroligt tillsammans. Vi skrattar så att man tappar andan hela tiden. Jag återkommer med mer info i veckan så ni får bara ge er till tåls till dess!
Väl mött! 

//Åke Ekelund 

Det var som så, att en morgon fick vår käre kursansvariga Magnus Florin för sig att vi skulle sätta ihop två kabaréer att turnéra med, och det tyckte vi lät kul. Vår episka kallelse är att på sju veckor göra allt från grunden.

Min grupps kabaré går under namnet ”Svälj inte valen hel” och kommer bestå av surrealistiska sketcher om just val och valar. Vi har skrivit manus, byggt scen, övat danser, arrangerat ljusanläggningar, löpt amok i kostymförrådet, regisserat varandra och gnällt över att vi inte fått några spelningar.

Allting går väldigt snabbt. Vissa dagar hänger jag varken med i mig själv, projektet eller någonting runt omkring. Vi är som en familj på internatet, men så väldigt olika. En kväll för ett bra tag sen tog jag, Joanna, Emelie och Sandra en promenad ner till stranden, och plötsligt drabbades alla av hemlängtan. Vi pratade om det en stund, sen stod vi tysta och tittade ut mot havet. Höll om varandra medan alla längtade sig bort till olika platser.

Jag älskar att stranden är så nära. När stämningen började bli för intensiv, brukade jag gå ner och lyssna på pompös filmmusik, låtsas dirigera vågorna och skratta åt ingenting. Internatet, kabarén, teatern, vågorna och sånt där, skapade en känsla av dramaturgi i mitt liv som jag inte upplevt förut.

//Joakim Andrén

Denna gång får ni följa Teater på Turné eleven, Joakim Andréns, tankar annat ”gnoffs”…

Allmänt gnofs från de två första veckorna

Jag lyssnade på någon töntig och glättig musik när jag traskade in på Sundsgården med min feta resväska i mitten av augusti, och tänkte pretentiösa ord som ”Ny era”, ”Pånyttfödelse”, ”Självständighet.” Min klass visade sig bestå av en regnbågsfärgad poppare, en excentrisk finländare, en vulgär reggaeblondin, en elegant Rödluva, Twilight-Jacobs kristna tvilling, en flumpryd halvdansk, en kognitionsvetande superhjälte, en bisexuell pjäsförfattare, en sprallig dansös, en antipretentiös pajas, en rödhårig aktivist, samt jag, klassens berättare av godnattsagor.

Det krävdes bara några ytterst bisarra akrobatikövningar för att bryta isen, och snart var alla kära i varandra och låg i stora massagehögar. Och boom, direkt var en massa stora projekt igång. Vi hade två veckor på oss att förbereda ett event på IKEA:s invigning och ett teatercafé inför hela skolan. Om det inte varit för att våra lärare citerade Bob Hansson med roliga dialekter hade det aldrig varit möjligt.

Vi på teater på Turné fick den stora välsignelsen att ha hela skolan för oss själva i en vecka, och stirrade bittert mot horisonten när resten av kurserna anlände. Vi som hade haft det så trevligt, instängda i vår skånska bubbla!

Känslan från den töntiga och glättiga musiken höll i sig, för min egen del kände jag att Sundsgården var rätt plats. Den tillåtande stämningen och den kittlande känslan av utveckling har låtit mig hamna i sällsynt harmoni med mina inre demoner.

Kort gurgel om improvisation

Första veckan gjorde vi en av de mest intressanta teaterövningarna. Två personer ställde sig på scenen utan förberedelse. De var helt tysta, skulle bara titta på varandra. Genom bara blickar och minimalt kroppsspråk skulle man känna av vad man hade för relation till den andra och vad för situation vi befann oss i. Utan att direkt hitta på, bara känna av. Efter sisådär två minuter kom den första repliken, och då spelade man upp en scen utifrån vad tystnaden hade berättat.

IKEA

På IKEAs varuhus finns som känt en massa färdigmöblerade rum uppställda överallt. För några veckor sen skulle Helsingborgs IKEA invigas, och då tänkte någon att ”Hm, vore det inte hemtrevligt om en massa konstiga estetare låtsades bo i de här rummen? Så medan kunderna går förbi kan dessa estetare ligga och sova, träna yoga, diskutera centralisering, fria och vara otrogna mot varandra och bära skotska hippiekoftor.”

Javisst, tänkte vi, och så blev det. Vi spred ut oss i en massa olika rum och försökte förvirra besökarna så mycket vi kunde. Många verkade undra om vi faktiskt satt och bajsade på riktigt, och varför Hampus nästan var naken (det undrar ofta vi andra också). En tant som såg på när Philip gjorde dagens tredje frieri till Sally, blev rörd och överlycklig. ”Vilken fräck idé att fria på IKEA.” Allt som allt var det en väldigt sjuk upplevelse, då man tillslut började förvandlas till en dockskåpsdocka och tro att man faktiskt satt och styrde ett riktigt företag. När kunder kom in, involverade vi dem som om de var våra kollegor eller grannar. Att lyckas hålla masken var bland det roligaste, ibland tog det flera minuter innan folk började ana att ”Hörrni, hemmafesten på sovrumsavdelning måste vara uppgjord.” Varje dag avslutades nämligen med ett improviserat cocktailparty med improviserade karaktärer och konflikter.

Så jaa, där spenderade vi vår tredje vecka på Sundsgården. Med ett knippe inredningstjofsans åkte vi hem på söndagen, snuvade på vår helgledighet. Och skoningslöst gick livet vidare.

 //Joakim Andrén